When strength is all you have.
Det är nu två veckor sedan min mamma gick bort. Dessa två veckor känns som att jag befunnit mig i en bubbla. Jag förstår vad som har hänt men inte tagit det till mig. Jag har tagit ansvar och beslut över saker under dessa två veckor som jag aldrig i min vildaste fantasi trodde att jag skulle behöva ta mig igenom vid 24-års ålder. För några dagar sen fick jag ett positivt besked, där jag direkt tänkte "jag vill ringa mamma och berätta det här", när jag insåg att jag kan inte längre ringa henne. Det var en väldigt jobbig känsla.
Jag har dessutom funderat på de förväntningar som man utifrån har på hur man ska reagera i en sådan här situation. Jag har alltid tänkt att man går runt och är ledsen och gråter hela tiden. Det är inte riktigt min situation. Jag har på något sätt stängt av eftersom det är för jobbigt för att känna efter. Dessutom har jag fått sätta alla måsten som medföljer i en sådan här situation framför min egna känslor. Det är väl både positivt och negativt, men jag håller mig mer fokuserad på det som behövs göras. Jag väljer dessutom att fokusera på det som gör mig glad istället för att gräva ner mig. Vid ett flertal tillfällen har jag fått höra att "jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig i den här situationen" när man försöker visa sitt stöd. Men jag vet ju faktiskt inte heller hur jag ska bete mig i en sådan här situation.
Det jag försöker göra är att vara stark, det är dessutom det jag har lärt mig att vara under väldigt många år. Många tittar på mig som att jag ska gå sönder vilken sekund som helst när de får veta vad som hänt, men jag känner inte att jag ens är i närheten av att göra det. Jag vill leva, och jag älskar att leva. Det här är bara ett berg jag måste klättra över. När jag är över det berget så vet jag att jag kommer bli starkare än någonsin, men även se på världen med andra ögon. Det krävs bara en jäkla massa kämparglöd som jag inte haft om jag inte fått så fantastiskt fint stöd som jag har fått.
När det dessutom kommer till att fråga vad som har hänt eller att vilja tala om min mamma med mig, så är det helt okej att göra det. Jag går inte sönder, jag kommer inte börja gråta eller bli oerhört nedstämd och gräva ner mig. Det som är jobbigt är när jag börjar tänka på de bilder jag har av min mamma från sjukhuset. Men när jag pratar om henne ser jag vår sista dag tillsammans där vi skrattade och hade en av de bästa dagarna på väldigt länge, det är så jag vill minnas henne.
Jag vill tacka alla som visat sitt stöd och engagemang, det värmer mer än ni kan ana och det gör mig stark.
Ett stort tack till min kära pappa som är en klippa. Tack till C som alltid funnits där för mig, jag hade aldrig klarat detta utan dig. Tack till mina fina arbetskollegor på EM som gjort en insamling till minne av min mamma som kommer sättas in i hjärt- och lungfonden.
Även om jag inte kan skriva ner allas namn, så ska ni veta att jag är oerhört tacksam över ert fantastiska fina stöd och ni är absolut inte bortglömda.
Ett stort tack till min kära pappa som är en klippa. Tack till C som alltid funnits där för mig, jag hade aldrig klarat detta utan dig. Tack till mina fina arbetskollegor på EM som gjort en insamling till minne av min mamma som kommer sättas in i hjärt- och lungfonden.
Även om jag inte kan skriva ner allas namn, så ska ni veta att jag är oerhört tacksam över ert fantastiska fina stöd och ni är absolut inte bortglömda.
Många kramar
Sofia
Sofia
Ja du är stark Sofia. Minnet och saknaden kommer alltid var där men i olika styrka och form.
Din mamma var en mycket snäll, glad och sprudlande människa. Tyvärr hamnade hon lite snett i livet. Men minnena och skratten lever kvar, även på EM.
Kram Maria